Till slutet - Stilla

Av ruttenhet är jag smittad långt in i märgen

Skelettet är skört

All vävnad faller av

Likt sorgens träda redo att falla

Ner i stoft

Av oklar härkomst

Det sista som sviker är synen

Synen fasar i avsaknad

Av tolkning

Jag är ej längre ett jag

Svartsynt utlämnad till enkla intryck

Som porösa glober

Mina ögon är jordar

Redo att se rymdens korpar

Flyga fritt i klagosång

Mot skymningens lugn

Var jag endast känner lättnad

Till slut är slutet till ända

I övergiven natur strövar känslor

I fred då köttet ej längre finns