Hjärta av sten - Stilla

Som kallsvettningar pärlar sig

Nattens frost, av solens första strimma

Ett obevekligt uttryck för rädsla

Alltid slår det till efter nattens sista timma

Det vet lika lite som vi om vad som väntas

Vi kan alltid fråga men aldrig förstå några svar

Som i symbios, utan kontakt

Ändå finns du alltid där

Kallsvetten fryser på min hud nu torr som bark

En ny mening, en ny kropp

Att i nästa dag aldrig vara den samma

Mina hjärtslag slår allt mer sällan

Tungt som tusen stenar

Blodet rör sig allt mer långsamt

Alla sinnen stelnar

Och fryser samman

Du lät mig in i ditt rike

Det jag inget visste om

Nu ingen längre lyssnar till mina ord

Som inte gräver djupt i skogens jord