När ormen ömsar skinn - Mikael Wiehe

Du trodde, du var säker

Du trodde, du var trygg

Nu ligger du och sprattlar

Som en skalbagge på rygg

Livets autostrada

Där du drog fram i all din glans

Har bli’tt en dammig byväg

Som inte leder någonstans

Du längtar till en ordning

Som inte längre finns

De’e så, det brukar kännas

När ormen ömsar skinn

Världen störtar samman

Livet går i kras

Marken börjar skaka

Och ingenting står kvar

Fördämningarna brister

Vargen slipper lös

Gamla stjärnor faller

Och nya stjärnor föds

Du ser dej om i fasa

Och fattar ingenting

Sådant sker om natten

När ormen ömsar skinn

Du vaknar ur din dvala

Du vaknar ur din dröm

Du förstår att du har sovit

Den omedvetnes sömn

Allt, du ville hålla

Har glidit ur din hand

Huset som du reste dej

Var byggt på lösan sand

Du famlar runt i mörker

Som om du vore blind

Sådant brukar hända

När ormen ömsar skinn

Du står i din förvirring

Ditt hjärta gör så ont

Ditt sinne är förmörkat

Och din hjärna all’es tom

Alla som du älskade

Har redan gett sej av

Varken löften eller lögner

Kunde hålla dom tillbaks

Det finns en tid för glädje

Det finns en tid för sorg

Det finns en tid att öppna sej

Och en tid att vara hård

Natten föder drömmar

Som mörker föder ljus

Och vem kan säkert säga

Hur sanningen ser ut

Kanske kommer dagen

När du dansar kind mot kind

Sådant kan va möjligt

När ormen ömsar skinn