Munspelsdåren - Markus Krunegård

Fullmånen stör sömnen

Ligger vaken och jag stirrar på den

I ljuset syns luften

Som rök när jag andas ut den

Upp, upp, upp, upp, upp, upp, upp

Kom ta mig högre än husen

Högre än månen, högre solen

Och munspelsdåren

Kölden biter tjocka kinder

Det är kallt och stilla i alla fönster

Kölden vässar mina sinnen

Rädd för mörker, våld och minnen

Ingenting försvinner, allt finns kvar

Vad ska jag ta för att glömma, va?

Va?

Va?

Va?

Kom ta mig högre än husen

Högre än månen, högre solen

Och munspelsdåren

En gång kom nån in för nära

Vi var unga, dumma och för kära

Aldrig mer ska nån få se

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig nånsin mer

Allt jag ser är vida vitt

Bländas av den snö som fallit

Vi föll hårt, hårdare

Ändå tänker jag på dig ibland då och då

Snärjer jag in mig och undrar att kanske ändå

Om vi försökte men då kommer den verkligheten

Påminner en och rycker tillbaks en

Högre än månen, högre än munspelsdåren

Högre än månen, högre än husen

Högre än husen, högre än månen

Högre än solen och munspelsdåren

Högre än husen

Högre än månen, högre solen

Och munspelsdåren