Balladen om kapten Magnus Berlin - Tomas Ledin

Jag minns inte när jag första gången hörde berättelsen om

Fartyget Bollsta och dess kaptens dystra öde

Hur som helst, det hela utspelade sig under en av Ådalens mest hektiska

perioder, för drygt hundra år sedan

Det var i September artonhundra-åttiofem

Befälhavare Berlin var på väg hem

Lastat tungt med gods ifrån Härnösand

Styrde han sitt fartyg in mot älvens norra strand

Ja det var bråda tider för en sjökapten

Ändå tacksam för sin lyckliga lott

Hustrun hade sitt jobb som skeppets restauratris

Och med två fasta löner

Tre barn och ett på väg

Snart två kakelugnar, i en egen lägenhet

Var det inte helt lätt att förutse

För kapten Magnus Berlin, vad som skulle ske

Det var vid fyra tiden sikten var klar

Han skulle släppa av ett ny nyförlovat par

Där nära Veda låg en båt och väntade

Man hade rott ut en bit, någon vinkade

Där på decket fullt och med uppmärksam min

Gav han nu order om att lungt sakta in

Med hundra-femtio säckar mjöl ock fem fat sill

Gjordes en gir och då krängde skrovet till

Ja det var bråda tider för en sjökapten

Ändå tacksam för sin lyckliga lott

Hustrun hade sitt jobb som skeppets restauratris

Och med två fasta löner

Tre barn och ett på väg

Snart två kakelugnar, i en egen lägenhet

Var det inte helt lätt att förutse

För kapten Magnus Berlin, vad som skulle ske

Då hela båtens last försköts där på däck

Fylldes kaptenens anlete av skräck

Slagsida situationen blev prekär

Altt gick nu ju snabbt enligt vittnen som var där

Man tog in vatten altt hände på en gång

Ett par öppna ventiler i skeppets försalong

Och fartyget Bollsta, hon sjönk som en sten

Ner i älvens mjörka djup dock utan sin kapten

Ja det var bråda tider för en sjökapten

Ändå tacksam för sin lyckliga lott

Hustrun hade sitt jobb som skeppets restauratris

Och med två fasta löner

Tre barn och ett på väg

Snart två kakelugnar, i en egen lägenhet

Var det inte helt lätt att förutse

För kapten Magnus Berlin, vad som skulle ske

Skräckslagna blickar och skrik en utsträckt hand

Dom flesta klarade sig, simmade in mot land

Men kaptenens havande fru hon klämdes fast

Under några lårar och drogs ner med skeppets last

Kvar på ytan, simmandes mot land

Tom i blicken, fylld av förtvivlan

Sågs han släpa sig upp, satt på en sten

Stumt gråtande, med skakande ben

Där mitt i tumulten som pågick runt omkring

Ropades hans namn, han hörde ingenting

Han satt som fångad i sin uppgivenhet

Vart han sen tog vägen, är det ingen som vet