Moesta e errabunda - Sofia Karlsson

O älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt

Långt bort från det mulnande hav och den orena stad?

Till hav som är klarare blått och så jungfruligt nytt

Att dess skum är ett ljusets och renhetens bländande bad —

Dit, älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt?

Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst

Vems ande har låtit dess rosslande vågsånger bli —

Tätt följda av vindarnas milda, harpklingande röst —

åt hjärtat en sällsam och bävande vaggmelodi?

Blott havet det vida kan läka det kvalfyllda bröst

O bär mig, min springare, för mig i fjärran, fregatt!

Långt, långt;

här är stoftet av strömmande tårarna vått!

O säg, är det sant att mitt hjärta har ropat i natt:

Bort, bort ifrån grämelse, synder och smärta och brott?

O bär mig, min springare, för mig i fjärran fregatt!

O rosornas paradisland, huru fjärran du är

Där himmelens ljus är som glädjens och kärlekens sken

Där den som blir älskad och dyrkad är värd hållas kär

Och vällusten själv, fastän het, bliver helgad och ren —

O, rosornas paradisland, huru fjärran du är!

Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö

Med visor och kyssar och hjärtans förborgade rus

Där fiolernas ekon bland skuggande kullarna dö

Vid vinkrus i aftonens rosdoft och svalnande sus —

Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö

All oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag

Mer fjärran än Kina och Indien?

Säg, huru lång

är vägen till dig — kan du ropas tillbaka i dag

Eller kallas till liv av den klaraste, flöjtrena sång

All oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag