Tretton trappor opp - Lars Winnerbäck

Du sa realism,

Nare jag fll och flg p samma gng.

Jag sov I fantasi och skrev en sng,

Och Du stod suckande och iakttog min dans

Fare ngot som egentligen inte fanns.

Jag skrek poesi

Och du stod kvar p jorden och sg p.

Du log, och jag frskte nog frst,

Men jag stod fngad I min drmda sagovrld

Och flngde runt I fnoskig flrd.

Och nu s stare jag vilsen hare bland brnda skepp

Och krda lopp.

Bland molnen finns det hopp,

Men p jorden stare min kropp.

Och min krlek finns minst tretton trappor opp,

I min drmda sagovrld.

Du sa «Altruism»,

Ett svrt ord som jag inte knde till.

I min vrld fare jag gra som jag vill.

S jag gick fram och sa «Du, dig vill jag ha»

Jag fick en kram och allt var bra.

S jag skrek «Romantik!»,

Du var nykter nog att sga «Kom,

Kom jag har ngonting vi mste prata om»

Och nykter utav vin och full av lngtan are det ltt

Att sga fel och tnka rtt

Nu gare mina tankar till en prins

Och till en sagofe

Som sitter p kaf,

Vid en blomstrande spalj,

Och bara blandar ut sin tid med lite te I min drmda sagovrld.

Du sa «Kom tillbaks

Nare du tappat dina vingar och kan g».

Sjlv hade jag ingenting att fresl,

S du klippte mina vingar och min himmel rasa' ner

Och allt blev mrkt och inget mer.

Och jag darrade av skrck,

Nare Du sa «Vlkommen till Verklighetens land!»

Hare hostar vi I sot och svett och sand.

Hare kan vi leva som dom vnner som vi are,

Bland alla andra som are hare

Men mina vingar vxer ut igen nare vinden

Stare ditt mrka hare,

Och jag tror nog du frstare

Nare jag far upp dit ingen nare,

Och nare jag vinkar ner till jorden dare du stare.