Om tiden vill ifatt - Lars Winnerbäck

Lika mystisk och gåtfull som en kyrka längs vägen

Upplyst mellan träden, ödsligt belägen

Om hösten om våren, i en tyst blå natt

Som en fackla, som ett ljus kom du fram till mig där jag satt

Som ett åtråvärt hopp i en tung tristess

Jag hade nästan gett opp, det var så grått tills dess

Men du sa att du hörde mig på radion idag

Du var den enda som kom fram, det var det enda du sa men

Allt jag ser, allt jag hör

Din röst, din blick, ditt skratt

Du har ögon som berusar en natt

Så jag väntar, ja jag väntar

Om tiden vill ifatt

Det gick så sakta, tog sån tid, varenda vecka var ett år

Vi ringde ibland för att fråga hur vi mår

Tills jag sa «Väntar du på nån eller vill du bli min?»

Du sa «Vad svarar man på sånt?», jag sa «Man svarar nog ingenting»

Men lägg armarna runt mig och slit ut vad jag har

Och gräv i det dunkla med sök inga svar

För jag lovar ingenting, det är det enda jag kan hålla

Men jag känner nånting, jag är så gott som förtrollad av

Allt jag ser…

Du sa «Vänta lite grann, behåll poserna på

Vart ska vi komma nånstans?

Vart ska vi gå, vart ska vi gå?»

Jag sa «Det finns inga mål, men det finns sätt att ta sig dit

Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit»

Det var natt, det var natt, det var äntligen natt

Våren var på väg, jag var rusig och matt

Vi var på gång, vi var VIP, det var nån efterfest för Kent

Och allt var lite eftertraktat, allt var lite känt och

Allt jag ser…

Mellan Tumba och Järna finns en kyrka vid sjön

Vi tar oss dit i oktober, strax före snön

Den här vinden är så kraftig, hela världen är på spänn

Den mörka natten är så mörk, jag måste se henne igen