Fru Silfver - Falconer

Herr Silfver han var en riddareman,

Han fäste en mö uti främmande land.

De levde tillsammans uti årena sju

Och barnen hon födde en och så tu.

Sen döden kom uti deras gård,

Fru Silfver hon blev lagd uppå den svartaste bår

Men faderen snart äktar en ny mor till sin gård.

Den ena hon sparkade den andra hon slog,

Den tredje hon tog uti håret och drog.

Barnen de flydde så kammaren dit moderen låg.

Den ena grät tårar den andra grät blod,

Den tredje grät mor ur svartaste jord.

På griften min hörs klagan, på griften hörs gråt.

Fru Silfver från himmelen nedstiga

Och så åter till sin gård hon gå

Och ute så för henne styvmoderen stå.

Efter mig jag lämnat både åker och äng

Men barnen de tvingas svultna I säng.

Efter mig jag lämnat bolster så blå

Men barnen de ligga på stickor och strå.

-Vill du nu ej bliva

Barnens mor så blid

Skall jag låta dig I helvetet lida och bli.

-Jag ryser och jag bävar.

Aldrig era barn skall lida någon nöd,

Jag här nu lova och hålla det till min död.

-Må då ormar fräta både hjärta och barm

Om jag sedan gör de små någon harm.

För aldrig skall jag vara strid mot din släkt

Så visa dig aldrig mer I sådan dräkt.

Och fru Silfver hon lämnar

Både trygghet och hopp

Och far sedan åter till himmelen opp.

Sen styvmoderen tager sina barn I sin famn

Och nämner dem alla vid hjärteliga namn.